Kent Hansson: Jag kan tänka mig att Elmehagen skyr den fria pressen som pesten

Jag har skrivit det förut, men det tål att upprepas. Utan journalisternas envisa snokande hade makthavare och finanshajar kunnat härja fritt.
Jag kan tänka mg att Christer Elmehagen skyr den fria pressen som pesten. Här hade han planerat för en härlig tid som pensionär och så får han i stället löpa gatlopp för att han fått feta bonus och pensionsavtal. Christer Elmehagen tycker säkert att han har blivit orättvist behandlad. Finanstopparna som ertappas med fingrarna i syltburken har nämligen en viss benägenhet för självömkan.
Samma sak med Wanja Lundby-Wedin. Hon var med och beslutade om de guldkantade avtalen till Christer Elmehagen, men skyllde ifrån sig på sig på ett pinsamt sätt.
Den förre AMF-direktören Elmehagen intervjuades häromdagen i Aktuellt och det blev egentligen bara ett prövande svammel till försvarstal. Det är förstås på sätt och vis intressant att se ansiktsuttrycken när en storskojare ska förklara och försvara de enorma bonusavtalen.

Christer Elmehagen hade säkert kunna spela huvudrollen i en modern version av 80-talets dokusåpa Dallas. Det finns slående likheter mellan Elmehaqen och den sluge och kallhamrade JR Ewing.
Wanja Lundby-Wedin är förmodligen en god demokrat, men även en god demokrat kan då och då frestas att tumma på sanningen.
Wanja är inte bara LO-chef. Hon är även tänkt som en tung pjäs i det socialdemokratiska partiet inför riksdagsvalet 2010. Det finns miljoner skäl för Wanja - och rörelsen - att dämpa svallvågorna av den här gigantiska skandalen.
Jag tror inte vi fått vet allt i den här skandalen. Känslan är att Svenskt Näringslivs representant Göran Tunhammar och Wanja Lundby-Wedin bara säger precis vad de är tvingade att säga.

De är inga dumhuvuden, journalisterna som granskar politiker och näringslivets toppar. De gräver och gräver, djupare och djupare i dynghögen och de kommer säkert hitta ännu fler pikanta detaljer i AMF-skandalen. Det som förvånat mig, inte så lite, är att toppdirektörerna och de höga fackpamparna underskattar de grävande journalisterna.
Jag har hört snack om att Wanja Lundby-Wedin jagas bara för att hon är kvinna.
Så är naturligtvis inte fallet. Wanja Lundby-Wedin hårdgranskas av journalistkåren för att hon är en LO-ordförande som talar med kluven tunga.
Jag är dessutom säker på att om Wanja varit man hade hon fått utstå ännu hårdare kritik. Stig Malm, LO:s förre ordförande, behandlades inte precis med silkesvantar innan han tvingades avgå.
I DDR fanns det på sin tid inga grävande journalister och om de hade funnits hade de grävt sin egen krav. I Mikael Wiehes drömrike Kuba kastas snokande journalister i fängelse. I många länder är det förenat med direkt livsfara att vara journalist.
Men mitt i all bedrövelse över de finansiella skandalerna finns det sundhetstecken. Inte ens i en hermetiskt tillsluten styrelsebunker kan näringslivets och fackets pampar sy ihop något som undgår journalisterna.
Pressen är fri i det här landet. Kanske kan det vara en lämplig slogan att ha på plakaten vid 1:a majtågen...

Av Kent Hansson
kent.hansson@kvp.se