Lite tristess dör man inte av

Jag har lite svårt att köpa det där gnället om att ungdomarna ingenting har ”att göra”.
Hitta på nå’t då, är min käcka uppmaning.
Exempelvis: Spela spel, idrotta, läsa böcker, träffas och fika, jobba med datorn, göra läxan, umgås med familjen, bli förälskad och tråna, engagera sig i föreningslivet, spela teater, tjäna extrapengar, sova ut, se på tv, lyssna på musik, gå en promenad, ha picknick i en park, lata sig, göra upp planer för framtiden, lära spela ett instrument, skriva dikter, hänga med kompisarna och emellanåt kanske ha lite tråkigt. Jodå, tristess är en del av livet och ingenting man dör av.
Mina egna yngre tonår var en orgie av tristess.
Kompisarna och jag hemma i Växjö tillbringade 95 procent av all fritid med att spela kort eller fotboll. Någon gång fikade vi på kondis. Vi drömde om flickor men hade inte den minsta framgång. Vi var för fula, taffliga och ointressanta för tjejerna utom två som försökte värva oss till en frikyrka. Nej tack, där gick gränsen.
Vi tyckte emellertid inte det minsta synd om oss själva utan gjorde det bästa av situationen. Vi sa aldrig:
– Det finns ingenting att göra.
Vi sa:
– Vad ska vi göra?

Vi fortsatte att spela kort och fotboll även om vi anade att det fanns något annat och bättre. Att kasta sten på poliser och brandkår, att trakassera skolvaktmästare, att råna barn, att misshandla främlingar, att anlägga bränder eller ha sönder andras egendom framstod aldrig som ett alternativ.
Påståendet att det ingenting finns att göra är i grunden falskt. Det är bara en dålig ursäkt för undermålig initiativförmåga.

Förra veckans matlarm drabbade snabbnudlar och läsk. Råttor som dricker sockerdricka och käkar nudlar utvecklar magcancer. Det är så typiskt – jag älskar snabbnudlar och läsk. Under årens lopp har jag sörplat i mig hektoliter med läsk och en oändlig mängd snabbnudlar. Jag står med ena foten i graven.
Men lugn – snart kommer en motrapport som hävdar att larmet är överdrivet och förutfattat. Så fungerar forskningsvärlden, den ene larmar och den andre motlarmar. Som med saltet. Ibland är salt en effektiv genväg till för tidig död och ibland spelar salt ingen roll alls.
Min egen teori är att det farligaste av allt är larmen själva. Om vi slapp bli upprörda och rädda för alla dessa larm skulle vi leva tills vi dog, gammal som ung.
Malmö FF har inte inlett allsvenskan särskilt förtroendeingivande. Torsk mot lilla Trelleborg är förnedrande intill självutplåning. Jag minns MFF under storhetstiden med Bob Houghton som tränare när laget vann alla matcher med en sådan förkrossande effektivitet och en massa offside-fällor att det blev tråkigt. Folk efterlyste roligare fotboll.
– What fän rrr ruuulick futtböll, skrek Houghton i omklädningsrummet till sportjournalisterna och blev mer förbannad för varje seger.
Otack är världens lön. I dag står nog fansen ut med hur tråkig fotboll som helst bara MFF börjar vinna igen.

Sverigedemokraterna har välkomnats in i tv-debatternas finrum och det väcker känslor. Ska de tigas ihjäl eller debatteras ihjäl?
Mycket känns igen sedan Ny demokratis uppgång och fall. Så fort partiet tvingades leva upp till några slags krav i den politiska vardagen löstes det upp och förintade sig självt. Att försöka tiga ihjäl sd är dömt att misslyckas, ut med dem i ljuset bara.
Dessutom är det bra med ett parti som ställer de obehagliga frågor etablissemanget låtsas inte existerar. Många människor, inklusive jag själv, har svårt att begripa varför flyktingar som får komma till Sverige, erbjuds en bostad, får bidrag till sitt uppehälle, ges utbildning, sjukvård och omsorger ofta verkar så otacksamma och arroganta.
Eller varför vi svenskar är urdåliga på att integrera invandrarna och inte erbjuder dem jobb. Måste vara oerhört knäckande att ha hopplösa odds på arbetsmarknaden bara för man har ett utländskt namn.

Ja, det finns mycket att undra och oroa sig över. Som min kaktus. Jag äger en enda krukväxt och det är en kaktus som även under sina glansdagar var allt annat än vacker. Men den har hängt med i minst 15 år och det under minst sagt kärva förhållanden. Visserligen bytte särbon jord i krukan 1996 men i övrigt har den i stort sett skött sig själv.
Ungefär var tredje år blommar den. Plötsligt exploderar växten i en massa röda, obeskrivligt vackra blommor. Jag blir då rörd och förundrad inför naturens skönhet och okuvlighet.
Den senaste månaden har kaktusen emellertid börjat gråna och tappa delar.
Den slokar och deppar trots att jag låtit den sola på balkongen och till och med vattnat den. Ingenting verkar kunna stämma min älskade kaktus till bättre humör. Den kanske inte har något att göra?