Kultureliten är stendöd

Jag har länge undrat hur vår tids rebell skulle komma att se ut. Rebeller har ju alltid utsetts av kultureliten, den tungt manliga feghetsmaffian. Nu har jag träffat på en underbar rebell, Maja Lundgren, lärjunge till Carina Rydberg och ”Den högsta kasten”. När ingenting annat hjälper – i vår fasansväckande tid – får man ta till sanningen, även om sanningen alltid är subjektiv. Det är rent bibliskt. ”Sanningen skola göra er fria”. Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” är ganska underbar. Bara en femtedel handlar om den svenska kultureliten. Men denna kulturelits monomana upptagenhet av sig själv gör att vi fått intrycket att boken bara handlar om den. Bonniermediekonglomeratet kommer att älska den, eftersom de flesta avslöjandena handlar om Schibstedtkonglomeratets grabbar. Men framför allt handlar den om människor vars privilegium det är att blåsa upp sig till makt över andras böcker och tankar; och efter att ha läst Maja Lundgrens bok tänker man att de allihop borde avskedas, om inte av sina ägare så av läsarna, lyssnarna och tittarna.
Jag är förhindrad att skriva om vad Maja Lundgren ”avslöjar”. Det tycks vara så att det får stå i en bok, men inte i tidningen. Utmärkt. Läsarna måste läsa boken! För mig var det ren tortyr att läsa ”Myggor och elefanter”; den handlar om gamla vänner, vilket är oundvikligt i ett litet land som Sverige. Jag hade inte önskat veta detta om dem; Maja Lundgren tvingar mig. Det är jag glad för!

Den svenska ”kultureliten” är stendöd. De är alla utsedda av de olika mediekonglomeraten och 90 procent av dem är regimtrogna; borgerliga (numera), detektivromansanhängare och älskare av den urtråkiga Ian McEwan, medlöpare till dem som har makten, eftersom de får sin inkomst därifrån – och skitfega. Det är fasaväckande tråkigt att leva i ett land där majoriteten av kolumnisterna och kulturmaffian hyllar konsumtion, borgerlighet och kungahuset. När de ska ”göra utspel” handlar det för det mesta om att angripa varann och skvallra om varann, som om det vore ett allmänintresse. Om dessa mekanismer skriver Maja Lundgren helt underbart – och iskallt; samtidigt som hon inordnar sig i skitsnacket; men vad skulle hon annars kunna göra? Hon är den nya sortens feminist, hon bränner alla broar och det är vi – läsarna – som måste utnämna henne till rebell och skydda henne från utanförskap i den dötråkiga kultureliten. Själv står jag inte ut med att höra eller se ett enda kulturprogram till i P 1 eller SVT, medlöperiet är outhärdligt; alla tyckarna kommer från de kommersiella mediekonglomeratens fega skara eller de fast anställdas fjanteri med makten; och de vet i sin självgodhet inte ens om det. Kanske Maja Lundgren kan väcka dem?

Jag har länge funderat på vad man ska kalla ”den tongivande” kulturella generationen av i dag. En gång fanns rekordårens generation, innan dess ”den förlorade generationen” enligt Hemingway och Sand. Jag tänker att de är ”den blåsta generationen”; i båda bemärkelserna. Lurade eller korkade. Bäst uttryckt av Pierre Bourdieu: ”Den nyliberala revolutionen är en konservativ revolution. En märklig sak är att det är en revolution som återställer det förflutna, men som presenterar sig som progressiv, en revolution som omformar tillbakagång till framsteg, till den grad att de som motsätter sig denna tillbakagång kallas bakåtsträvare.” I sin frivilliga historielöshet tror dessa fåntrattar att de är avantgarde; medan de i själva verket bara iscensätter maktens krav på sina avlönade medarbetare. Det är därför Maja Lundgren är en rebell. Hon är fri, modig och en självtänkare.
Om någon undrar varför jag skriver i Expressen, som ju tillhör de medier jag kritiserar allra mest så beror det på att jag aldrig ger upp hoppet. Expressen var min vagga som journalist (jag började här när jag var 19 år). Jag har haft en ny tumör; vilket alltid gör människor snällare. Men framför allt är det på så kallad allmän begäran ”du kan inte sluta skriva i de medier vi läser”. Okej! Vi ska krossa Bonnierimperiet och Schibstedt, som Maja Lundgrens bok mest handlar om; och kanske genom att söka sanningen och tvinga mediekonglomeraten att – till slut – vara med på att söka just denna sanning. Annars gå de under. Maja Lundgren har försökt i ”Myggor och tigrar”.

MARIA-PIA BOËTHIUS

Maria-Pia Boëthius är författare. Hennes senaste bok heter ”Mediatan – en oroman” och är en svidande uppgörelse med mediesamhället.