Så blev fula gubben på nätet vår mest fruktade folkdjävul

Sexbrott mot barn över internet är en het potatis. Jakten på fula gubbar engagerar en stor mängd politiker, organisationer, företag, föreläsare och föräldrar. Enskilda fall upprör. Larmrapporter duggar tätt om hur lätt det är att barn råkar i klorna på en nätpedofil och hur många unga som utsätts för kontaktförsök.
En torsdagseftermiddag i januari i år lämnade regeringen över ett lagförslag till lagrådet, efterlängtat av många. Från 1 juli blir det olagligt ta kontakt med barn över internet i sexuellt syfte, och även om ingen enda kommer att fällas menar många experter att det är ett bra sätt att skrämma nätpedofilerna.
Justitieminister Beatrice Ask menar att det aldrig går att säga hur en sån här lag kommer att fungera.
- Men jag måste säga att tanken inte bara är pedagogisk, utan också att sätta dit några av dem som fiskar i fel vatten.
Historien om hur fula gubben på nätet blev fruktad folkdjävul börjar egentligen i Skåne för sju år sedan, när dåvarande tonårspappan Mats Andersson hade fått nog.

Han var chef för fritidsverksamheten på Gasverket i Trelleborg, och kände sig helt hjälplös när en 37-årig danslärare kunde sextrakassera en 13-årig tjej över nätet utan att få något straff.
När Mats Andersson slutade på Gasverket tog han chansen att inleda sitt korståg mot nätpedofilerna via sitt då nystartade företag Netscan. Han inledde privatspaningar på internet och ett fruktbart samarbete med bland andra Rädda Barnen, polisen och Ecpat. Han håller numera föreläsningar för 3 000-4 000 människor varje vecka. Att hans arbete har fått svenskarna att börja frukta barnraggarna på nätet står utom allt tvivel.

Mats Andersson säger själv att han är "lite pappa" till den nya lagen. Initiativet tog han för drygt fyra år sedan vid ett möte med före detta överåklagare Sven-Erik Alhem. Han berättade om sina undersökningar på internet, då han genom att låtsas vara tonårstjej på de vanligaste chattsajterna omedelbart blev ett hett byte för äldre män.
Sven-Erik Alhem insåg att det skulle behövas en kompletterande och avskräckande lagstiftning för de nätpedofiler som ostört och helt lagligt hittills kunnat ge sexförslag till barn på nätet.
- Jag skrev omedelbart till riksåklagaren. Det är viktigt att samhället visar sitt avståndstagande för något vi tycker så illa om, säger han.
Dock vet ingen ännu hur stort monstret egentligen är. Den vanligaste beskrivningen är att "tusentals män i Sverige ägnar sig åt detta mer eller mindre varje dag", som det till exempel stod i Dagens Nyheter 17 maj 2006, utan källhänvisning.
Att det bygger på en grov uppskattning från Mats Andersson är troligt. I dag vill han inte lämna några siffror. Men i den översyn som dåvarande justitieministern Thomas Bodström fick 2007 finns uppgiften om 4 000 svenska män som regelbundet söker underåriga på nätet, med direkt hänvisning till Netscan och Mats Andersson. I samma rapport menar Rädda Barnen att det snarare är 400-500.
Samma osäkerhet gäller hur många barn och ungdomar som är drabbade. Sex av tio kan en undersökning säga. Åtta av tio, påstår en annan.
- Den typen av studier säger inte mer än en Kalle Anka-tidning, menar Elza Dunkels vid Umeå universitet. Hon forskar om unga människors aktiviteter på nätet, och säger att man måste vara väldigt tydlig med hur man mäter. Det är också hon som karaktäriserar den fula gubben på nätet som vår tids folkdjävul.
- Det verkar som om vi alltid behöver en grupp i samhället som vi ska vara mest rädda för. Det kan vara knarklangare, eller terrorister, eller som nu pedofiler.
Beatrice Ask håller inte med Elza Dunkels. Hon menar att omfattningen av den här typen av trakasserier mot unga tjejer på nätet är väl utredd. Även om det är i ett bredare perspektiv.
- Det handlar inte bara om farorna för några få. Det handlar också om självkänsla, om man bara ses som ett sexobjekt från kanske elva års ålder, så tas integriteten ifrån en, det undergräver ens självkänsla, säger Beatrice Ask.
En undersökning av brottsförebyggande rådet, Brå, visar att många niondeklassare har varit med om sexuella kontakter från okända vuxna, i de flesta fall på nätet.
I den rapporten poängterar dock utredaren David Shannon att många av kontaktförsöken bygger på samma princip som spammejl: så många försök som möjligt ökar chansen att någon nappar.
Elza Dunkels säger att ingen räknar varje spam i mejlboxen som ett bedrägeriförsök, och på samma sätt måste vi vända på tankesättet när det gäller försöken till sexkontakt på nätet, menar hon.

"Vi talar inte om att lägga ned kärnfamiljen, förbjuda styvfamiljer, sluta med dagis och fotbollsträning, trots att de är långt farligare miljöer för barn än internet. Det finns barn som råkar illa ut och det finns ingen anledning att förminska hotet från de sexuella förövare som söker sina unga offer via nätet, men det är viktigt att sätta riskerna i proportion till det verkliga hotet" skriver Elsa Dunkels i sin nya bok "Vad gör unga på nätet".
Eva Svedmark, doktorand i informatik och genus och Annakarin Nyberg, doktor i informatik vid Umeå universitet, har på uppdrag av ungdomsstyrelsen studerat ungdomars syn på sexuell exponering och risker på nätet. Resultatet visar att de flesta unga har fungerande strategier för att hantera snuskgubbar.
Om forskningen visar att de flesta unga klarar obehagliga nätkontakter väl, är det då nödvändigt att skärpa lagstiftningen som vi gör från 1 juli?
På den frågan svarar alla ja. Alla politiska partier. Experterna. Organisationerna som jobbar för barnens bästa. Elza Dunkels tycker också att lagen är nödvändig, men att vi måste få rätt proportioner på hur stor faran är. Vi får inte skrämma bort tjejerna från internet.

Även om de flesta barn och unga kan hantera snuskgubbar på nätet finns det några som råkar illa ut. I Brårapporten från 2007 sägs att det i många av fallen där gärningsmannen begår sexbrott mot offret vid ett möte utanför internet handlar om trasiga ungdomar.
"Ofta har de haft problem med exempelvis varaktig mobbning eller utfrysning i skolan eller problem hemma och har känt ett behov av att kunna "prata ut" om dessa problem med någon. I andra fall finns uppgifter om att offren tidigare haft kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) eller socialtjänsten, och i vissa fall har de varit intagna på särskilda ungdomshem."
Elza Dunkels menar att det här egentligen är en god nyhet för samhället.
- Vi vet att det är de svaga, de redan utsatta tjejerna som råkar värst ut. Här kan vi se monstret. Då vet vi vad vi borde fokusera på. Det här är ett mycket större och allvarligare problem än att stoppa konversationer på nätet, säger hon.
Nästa avgörande steg handlar om att polisen ska kunna locka fram vår fruktade folkdjävul på samma sätt som Mats Andersson har gjort de senaste sju åren. Regeringen utesluter inte att det kan bli tillåtet för polisen. Beatrice Ask vill ha större underlag för att bedöma det.
I flera delstater i USA kan polisen jobba så, vilket har fått till följd att många fler åker dit för att ha försökt förföra en polis på nätet än för att ha försökt förföra ett barn. Enligt siffror för 2006 från Crimes against children research center greps i USA 615 män för att ha föreslagit sex till barn på internet, medan 3 100 män greps för att ha föreslagit sex till en polis som låtsats vara minderårig.
Kriminologen Leif G W Persson är tveksam till den typen av polisiära metoder.
- Brottsprovokation gör det lockande att tänja på gränserna, gå ut över gränserna. Det krävs att man verkligen ska kunna lita på den polis som håller på med det.

Av Lars Lindström
lars.lindstrom@expressen.se